Dacia 1300 – My Generation

Video project and book by Stefan Constantinescu
Curator: Tom Sandqvist

What is it like to live under a totalitarian regime? How are you influenced by terror and oppression? What paths does your life take when you can't trust those around you, your neighbors? When anyone could be an informant, a collaborator or snitch? When your life becomes more and more squalid, the electricity is cut off, food is rationed and the stores are empty and you, yourself, are forced to move to the outskirts of the city?

The video project, Dacia 1300 - my generation, created by the artist Stefan Constantinescu, has its origins in the questions: who am I? what was my childhood like during Ceausescu’s “golden era”? The preceding video installation, Archive of Pain, which was produced in collaboration with director Cristi Puiu, graphic artist Arina Stoenescu and curator Tom Sandqvist, deals with the period between 1945-1965 and concentrates on the accounts and destinies of ex-political prisoners. This time Stefan Constantinescu presents the period 1968-2000 from a more or less autobiographical perspective revolving around the auto-vehicle Dacia 1300. The Archive of Pain was exhibited in Bucharest and Vilnius.

The most important symbol for communist Romania under Ceausescu was the Dacia 1300, an answer to the GDR’s Trabant, a just as fragile and “modern” car which everyone wished to own and drive, a symbol of the working class's “progress” and victory over the future.

The Auto-Factory Pitesti was built the year in which Stefan Constantinescu was born – 1968 – the same year in which the USSR invaded Czechoslovakia. The Dacia 1300, which is still produced without many alterations in Romania today, is a copy of the Renault 12, and soon became a symbol of complete freedom, a paradox in a society collapsed in terror and filth.

The car was truly wonderful, says Stefan Constantinescu; year after year he would visit the auto-showcase in Bucharest right before the new model would come out on the “market.” He would ditch school or even take a day off from work to see the new “improvements.” The car was ninety-five percent the same as it had been the year before, maybe it was painted a new color, or the headlights were round instead of square, but they were always small, unnoticeable changes. This is the way it used to be and the same is valid in the current Romanian society where the “exes” are still in power, both politicali and economically.

Despite this Stefan Constantinescu does not hesitate to say that he had a happy childhood. At around 20 years old, after four years of studies at the Art Academy of Bucharest, he moved to Sweden to continue his studies at the Royal Academy of Art in Stockholm.
When he was five, their entire neighborhood was torn down, becoming the victim of Ceausescu’s megalomania, and he and his family were forced to move from their house to a bloc. The father was able to bribe a few people and the Constantinescu family were able to rent a three room apartment in a bloc which was only a few hundred meters away from where they had previously resided. They were lucky, a few neighbors from the same neighborhood, the old street, and even some relatives moved to the same bloc. What was a bit peculiar was that foreign citizens, employees of the diplomatic corps in
Bucharest lived in a different section of the bloc. The bloc had a high status. Soon the black market was in full fledge: “blue jeans,” alcohol, coffee, cigarettes, beer, coke,
various other luxury products and after a while even women were being sold. The
neighbors did not accept this and they called the police. This is when Mr.
Ialomiteanu, entrance 1, 3rd floor, played a very important role. He would sit for hours and hours at his window without missing a beat, sometimes he even had binoculars or a camera. He was also the first tenant in the bloc who had a TV-antenna which could receive Bulgarian television signals. Slowly, but surely everyone started learning Bulgarian and soon the Bulgarian-Romanian dictionary became a treasure.

The book that accompanies the project was co-authored by Ana Maria Zahariade and Tom Sandqvist. Ana Maria Zahariade deals with pseudo-architecture in Romania during Ceausescu’s times, while Tom Sandqvist describes both the political base as well as daily life during the communist regime.

The film is 62 minutes long and contains old archival footage, propaganda material and thirteen interviews, which were conducted with old neighbors from the bloc where the Constantinescu family lived, in the Colentina area of Bucharest.

Stefan Constantinescu, born in 1968, finishes his studies at the Art Academy in Bucharest in 1996 and in 1993 comes to Sweden. Between 1994 and 1998 he studies at the Royal Academy of Art in Stockholm.

The Dacia project will be exhibited at the Museum of Art in Norrköping, ID:I Gallery in Stockholm, the Museum of Art in Malmö and the Museum of the Romanian Peasant in Bucharest.






Dacia 1300 - Min generation

Ett videoprojekt med bok av Stefan Constantinescu
Curator: Tom Sandqvist

Hur är det att leva i en totalitär regim? Hur påverkas du av terror, förtryck och förljugenhet? Hur gestaltas ditt liv när du varken kan lita på din man, din hustru eller dina närmaste grannar i samma trappa? När vem som helst kan vara en kollaboratör, en angivare, en konspiratör? När livet blir allt torftigare och torftigare, när elektriciteten stängs av, när maten ransoneras, butikerna står tomma och du själv tvingas flytta ut till en olidligt sjaskig förort?

Den svensk-rumänske konstnären Stefan Constantinescus videoprojekt Dacia 1300 tar sin utgångspunkt i just dessa frågor - vem är jag, hur såg min uppväxt ut i den kommunistiska diktaturens Rumänien? Om Stefan Constantinescus tidigare videoinstallation Smärtans Arkiv, som genomfördes 2001 med filmaren Cristi Puiu och grafiska formgivaren Arina Stoenescu tillsammans med konstvetaren Tom Sandqvist, behandlade perioden 1945-1965 och koncentrerades till de politiska fångarnas berättelser och öden, belyser Constantinescu nu perioden 1968-2000 ur ett mer eller mindre strikt självbiografiskt perspektiv med fokus på bilen Dacia 1300. Smärtans Arkiv visades i såväl Bukarest som Vilnius och ledsagades av en ytterst omfattande bok på både rumänska och engelska om den kommunistiska terrorn och de politiska fångarnas vittnesbörd.

Den mest lysande av alla symboler för det kommunistiska Rumänien under Ceausescu var Dacia 1300, Rumäniens svar på Östtysklands Trabant, en lika bräcklig som ”modern” bil som alla drömde om att få äga och köra, symbolen för den moderna arbetarstatens ”progressiva framsteg” och seger över framtiden.
Dacia 1300 rullade ut ur fabriken samma år som Stefan Constantinescu föddes - 1968 - samma år som Sovjetunionen gick in i Tjeckoslovakien, och var förstås en kopia. Dacia 1300, som tillverkas än idag i Rumänien utan några större skillnader, byggdes på patent efter Renault 12 och blev snabbt frihetssymbolen par excellence, en paradox i ett samhälle som lika snabbt kollapsade i terror och misär för miljoner och åter miljoner människor. Bilen var verkligen underbar, berättar Stefan Constantinescu - år efter år besökte han den rumänska bilsalongen i Bukarest strax innan den nya modellen skulle komma ut på ”marknaden”. Ofta skolkade han från skolan eller tog ledigt från jobbet för att få ett tillfälle att se de nya ”förbättringarna” på den gamla bilen. Till nittiofem procent var det alltid fråga om samma bil som året innan, nu var den kanske lackerad i en annan färg och hade kanske till och med fått runda strålkastare i stället för fyrkantiga, alltid bara små, obetydliga kosmetiska detaljer. Så var - och är - det också när det gäller det rumänska samhället. Fortfarande sitter de gamla kommunisterna vid makten samtidigt som de nya affärsmännen en gång arbetade för Securitate, Ceausescus politiska polis.
Trots omständigheterna tvekar Stefan Constantinescu inte att kalla sin barndom en lycklig tid - han var drygt tjugo år gammal när han flyttade till Sverige efter studier vid Konstakademin i Bukarest för att fortsätta sina studier vid Kungl. Konsthögskolan i Stockholm. När han var fem år gammal tvingades famikljen flytta när huset där de bodde föll offer för Caeusescus megalomani, då stora delar av befolkningen tvångsförflyttades in till städerna. Fadern kämpade hårt och länge och tvingades som så många andra att muta myndigheterna innan han lyckades hyra en ny bostad. Familjen Constantinescu hade tur - de flyttade in i ett höghus i vilket det också bodde ett stort antal utländska tjänstemän på olika ambassader; huset hade betydligt högre status än de omkringliggande, och den svarta handeln blomstrade. Man sålde ”blue jeans”, sprit, kaffe, cigaretter, öl, läsk och andra lyxprodukter, till slut även kvinnor, vilket hyresgästerna inte kunde acceptera, varför man tillkallade Militia. Här spelade herr Ialomiteanu en avgörande roll. Han kunde sitta timme efter timme i sitt fönster för att inte missa någon mer eller mindre viktig händelse nere på gården. Han var också den första i huset som hade en TV-antenn med hjälp av vilken kvarterets invånare kunde se bulgarisk TV - vi började följaktligen lära oss bulgariska, ett bulgariskt-rumänskt lexikon blev snart oöverstigligt dyrt i grannskapet, berättar Stefan Constantinescu.

Boken som ledsagar projektet är skriven av Ana Maria Zahariade och Tom Sandqvist.
Zahariade behandlar den kommunistiska pseudoarkitekturen i Rumänien under
Ceasescutiden medan Tom Sandqvist redogör för både den politiska bakgrunden
och vardagslivet under den kommunistiska regimen.

Filmen är 62 minuter lång och omfattar både gamla journalfilmer, propagandamaterial
och tretton intervjuer med personer med anknytning till höghuset i vilket familjen Constantinescu bodde i Colentina - området Bukarest.

Stefan Constantinescu, född 1968, utexaminerades vid konstakademin i Bukarest 1996 och kom till Sverige 1994. Åren 1994-1998 gick han på Konsthögskolan i Stockholm.

Dacia-projektet deltar också på den stora utställningen Om berättande i svensk samtidskonst i Norrköpings konstmuseum. Projektet visas separat på Malmö Konstmuseum efter årsskiftet och i april 2004 på Muzeul Taranului i Bukarest.






Dacia 1300 – Min generation

Proiect video si carte de Stefan Constantinescu
Curator: Tom Sandqvist

Cum este sa traiesti intr-un regim totalitar? Cum te influenteaza teroarea si oprimarea? Ce forme ia viata ta atunci cind nu poti avea incredere in cei din apropiere, in vecinii de scara. Cind oricine poate fi informator, un turnator sau un conspirator. Cind viata devine mai mizera si mai mizera, cind curentul este oprit, alimentele rationalizate, magazinele sunt goale si cind tu insuti esti nevoit sa te muti la periferia orasului?

Proiectul video al artistului Stefan Constantinescu Dacia 1300 – generatia mea, isi are punctul de plecare in aceste intrebari – cine sunt eu, cum a fost copilaria mea in “epoca de aur” a lui Ceausescu? Precedenta instalatie video Arhiva durerii, care a fost realizata impreuna cu regizorul Cristi Puiu, graficianul Arina Stoenescu si curatorul Tom Sandqvist, trateaza perioada 1945-1965 si se concentreza pe marturiile si destinele fostilor detinuti politici. De aceasta data acesta Stefan Constantinescu prezenta perioada 1968-2000, dintr-o perspectiva mai mult sau mai putin autobiografica ce se concentreza pe automobilul Dacia 1300. Arhiva durerii a fost prezentata la Bucuresti si Vilnius.

Cel mai reprezentativ simbol al al Romaniei comuniste din perioada lui Ceausescu a fost Dacia 1300, varianta romaneasca a Trabantlui DDR-ist, un automobil la fel de fragil si de “modern” pe care toti doreau sa-l aibe si sa-l conduca, simbol pentru moderna clasa muncitoare, “progres” si victorie asupra viitorului.
Uzina Auto Pitesti a fost construita in acelas an in care Stefan Constantinescu s-a nascut – 1968 – acelasi an in care Uniunea Sovitica a intrat in Cehoslovacia. Dacia 1300, care se fabrica chiar si astazi in Romania fara diferente majore, este o copie dupa Renault 12 si a devenit rapid un simbol al libertatii prin excelenta, un paradox intr-o societate care a colapsat in teroare si mizerie. Automobilul a fost intradevar minunat, povesteste Stefan Constatantinescu - an dupa an vizita salonul auto din Bucuresti, exact inainte ca noul model sa apara pe “piata”. Adesea chiulea de la scoala sau isi lua liber de la munca pentru a avea ocazia sa vada noile “imbunatatiri”. Nouazeci si cinci la suta era exact acelas automobil din anul precedent, poate era vopsit cu o alta culoare si farurile erau poate rotunde in loc de patrate, intodeauna erau doar mici, insesizabile detalii schimbate. Asa a fost si este si este valabil si pentru societatea romaneasca unde ”fostii” sunt in continuare la putere atit politic cit si economic.
Cu toate astea Stefan Constantinescu nu ezita sa spuna ca a avut o copilarie fericita. In jurul virstrei de 20 de ani s-a mutat in Suedia dupa patru ani de studiu la Academia de Arta din Bucuresti sa-si continuie studiile la Academia Regala din Stockholm.
Cind avea cinci ani, a fost nevoit sa se mute impreuna cu toata familia de la casa la bloc si intreg cartierul a fost demolata, devenind victime ale megalomaniei lui Ceausescu. Tatal a reusit sa mituiasca citeva persoane si familia Constantinescu a putut sa inchirieze un apartament cu trei camere intr-un bloc la doar citeva sute de metrii de locul unde au locuit. Au avut noroc, in bloc s-au mutat mai multi fosti vecini de strada, de cartier, chiar rude si in plus ceva foarte curios, la una dintre scari lucuiau cetateni straini, angajati ai corpului diplomatic din Bucuresti. Blocul avea un statut foarte inalt. Curind comertul negru a inflorit, se vindeau “blue jeans”, alcool, cafea, tigari, bere, cola si alte produse de lux, dupa o perioada chiar si femei, ceea ce locuitorii blocului nu au acceptat si au anuntat Militia. Aici a jucat un rol important domnul Ialomiteanu de la scara unu, etajul trei. El statea ore intregi la fereastra fara sa piarda ceva, uneori el avea chiar binoclu sau aparat foto. El a fost deasemenea primul in bloc care a avut antena ce prindea televiziunea bulgara. Incetul cu incetul am inceput sa invatam bulgara si dictionarul bulgar-roman a devenit o valoare.

Cartea care completeza proiectul este scrisa de Ana Maria Zahariade si Tom Sandqvist.
Ana Maria Zahariade trateaza pseudoarhitectura in Romania in perioada lui Ceausescu in timp ce Tom Sandqvist descrie atit baza politica cit si viata de zi cu zi in perioada regimului comunist.

Filmul este de 62 minute si si este format din vechi imagini de arhiva, material de propaganda si treisprazece interviuri cu fostii vecini de bloc unde familia Constatinescu a locuit in zona Colentina din Bucuresti.

Stefan Constantinescu, nascut 1968, in 1996 termina studiile la Academia de Arta din Bucuresti si in 1993 vine in Suedia. Intre 1994-1998 studiaza la Academia Regala de Arta din Stockholm.

Proiectul Dacia va fi prezentat la Muzeul de Arta din Norrköping, galeria ID:I din Stockholm, Muzeul de Arta din Malmö si Muzeul Taranului Roman din Bucuresti.